Rött , grönt eller blått...

...är väl egentligen rosa. När jag var ung… då var det klart och tydligt Höger var höger och Vänster var kommunister. Hedlund var Hedlund…valdebatterna var roliga och alla kallade varandra för Herr och Ni.

Politiken idag är mest en festival…skådespelare och sångare showar och moderatledaren delar med sig av recept medan Mona inte vet vad bilbesiktning är och ljuger öppet på You tube.

Nej…låt oss nu lämna allt det där bakom oss…lika bra att inse…det blir som det alltid har varit och ingen av oss blir vinnare. Låt oss i stället ägna oss åt drömmar.

Utopi som utopi.

Drömmar förändras. I alla fall dagdrömmarna. De nattliga vet jag inte mycket om, men ofta är jag arg i mina nattliga drömmar. Vad det beror på kan man ju bara spekulera om, men det är inte särskilt givande.

När jag var barn drömde jag om att bli prinsessa. Det fanns två presumtiva prinsar, Carl-Gustaf och Charles. Båda var i lämplig ålder och av någon anledning lutade det mest åt Charles. Det var klokt för två skorpioner trivs bättre ihop än en skorpion och en vädur…eller vad man nu är om man är född på Valborgsmässoafton.

Charles var alltså min tillkommande, det jobbade jag på. I alla fall fram till första förälskelsen i trettonårsåldern. Charles visste inte då något om mina drömmar, det var väl därför det gick som det gick för honom. Men han vet nu…Det är nämligen så att jag för några år sedan hade en trevlig gentleman till bordet vid en middag i Birmingham. Det visade sig vara En fd. polospelare av världsklass, Prins Charles vän och Harry och Williams privata tränare.

Självklart berättade jag om mina planer och vi hade en mycket trevlig kväll. Mannen…jag har glömt hans namn, men man kan googla om man är intresserad, lovade att berätta det hela för Charles, med hälsning från mig och jag är övertygad om att det är Camilla som har hindrat honom från att maila…

Men…jag fick ju en annan skorpion. Med mindre öron.

Min tonårsdröm var att bli pilot. Det var en bra dröm för den gick inte att förverkliga. På den tiden var det otänkbart med kvinnliga piloter och jag hade inte heller sett filmen med Amanda Ooms.

Jag cyklade ofta till Kallax. Inte till flygplatsen utan till F21:s startbana. Där stod jag och drömde att det var jag som rättade till glasögonen, visade tummen till "klart" och drog på. Fotogendoften gjorde mig rusig. Det dånade, luften vibrerade och marken skakade. Ännu idag älskar jag att känna Airbusen dra iväg…känna farten innan den lyfter.

Dagens dröm är drömmen om Italien. Den delar jag med maken och den ska vi förverkliga. Så snart sonen flyger ut, drar vi. Säljer allt, bränner resten och kör. Med åren har vi samlat på oss en hel del. Allt ska bort. Vi packar det som får plats i bilen. Jag tror inte det blir C1:an förstås men det blir bra det nödvändigaste. Maken pratar om husbil…då får i alla fall duntäcket och kudden plats.

Vi lämnar Sverige för gott. Det är tanken. Ingen reträttlägenhet.

Med tanke på hur det gick med prinsen och piloten så blir detta tredje drömmen gillt.
Laptopen ska med…det lovar jag.