En vecka i paradiset

Om natten spelade cikadorna utanför det öppna fönstret. Sommarnatten var sammetsblå och varm.

Ibland skällde en hund i fjärran. Genast svarade alla hundar i nejden...

Hela kvällarna tillbringade vi på enkla små restauranger med lysrör i taken, sittande på obekväma stolar men med fantastiska maträtter framför oss. Skaldjur i mängder, grillade fiskar eller killingkotletter tillagade med allvar och kärlek. Vinet i höga karaffer smakade gott. Vi njöt alla av miljön.

På den lilla plats där vi tillbringade en vecka fanns ännu det genuina, gamla kvar. Män drev sina getter mellan kullarna, små krokiga svartklädda kvinnor plockade sina tomater i enkla korgar och gick sakta hem på de slingriga, rödbrända grusvägarna tillbaka till sitt lilla hus bland kullarna.

Huset låg högt. Vi körde den slingriga vägen och den sista kilometern hostade bilen av ansträngningen, men upp kom vi tillslut och utsikten var vidunderlig. Havet. Det mörkt turkosblå havet i söder och så kullarna med pinjeträden, apelsinlundarna och de små vita husen som små sockerbitar. I öster skymtade vi den höga bro som leder över floden som delar Portugal och Spanien.

Nedför gick det snabbare. Med badkläder och solhattar rusade bilarna i kapp nedför backarna, förbi de vita små byarna, väjde för en och annan hund och så kom vi till stranden.

Människor fyllde snabbt den vita sanden med färgglada parasoller, solstolar och randiga badhanddukar.

Havet ligger ännu lugnt, stranden är bred.

Vi hittade en plats där vi installerade oss och så gick vi ned till vattnet. Det var varmt fast det var tidigt på morgonen. Vågorna sköljde över oss. Saltet stack på läpparna. Länge, länge kunde vi ligga och bara låta vågorna bära oss utan att bli kalla. Det var härligt.

Solen torkade badkläderna och huden. Den var het. Vi samlade snäckor, byggde sandslott och bara slöade.

Vågorna blev kraftigare. Man kunde knappt stå emot dem längre. Skummet yrde. Stranden krympte.

Det tog ett par timmar. Stranden hade krympt minst tjugo meter och vattnet var vilt och spännande. Pojkar med surfbrädor lyftes och sänktes på vågorna. Vi kastade oss igenom de höga vågorna och kastades tillbaka. Vågorna varr flera meter höga och vi räknade…tappade räkningen…var det var femte eller var sjunde…

Fascinerande är det med naturens krafter. Dramatiskt.

Vi plockade mogna fikon direkt från trädet och åt till den färska getosten. Vi plockade apelsiner som vi pressade till morgonjuicen och vi åt tomater som var jättestora, saftiga och söta.

Marken var rödbränd och torr men i trädgårdarna blommade hibiskus, kaktusblommor och bouganvilla i alla tänkbara färger.

Kvällarna var sammetslena, varma, när vi satt på terassen och såg ut över kullarna och ned mot havet. Himlen var täckt av stjärnor. Vinet i glaset var gott och några ödlor pilade på den varma stenväggen efter insekter. Cikadorna började sin konsert och snart skulle vi krypa in under myggnäten och sova ytterligare en natt tills svalorna väckte oss igen, glatt visslande och de första solstrålarna letade sig in genom fönstren.

En vecka…ett liv…i paradiset är tiden evig och paradiset det är det outplånliga intryck vi får när vi upplever ...