Jag såg en Youtubefilm för en stund sedan. En vacker vit kakadua satt i sin ägares knä och lyssnade på rockmusik och fågeln head-bangade i takt med dunka-dunkat. Den såg lycklig och glad ut. Den såg ut som om den verkligen gillade musiken och mannen såg ut att vara en god man, trots fläskmagen, men hans papejoja hade det bra, tänkte jag, tills jag såg de korta vingstumparna. Så vingklippt som bara går, inte en vingpenna var sparad... Så är det att inte kunna tala språket i det land man lever. Man är vingklippt! Man kan inte skoja med barnen, man kan inte svara på frågor och man kan inte uttrycka varken glädje, sorg eller irritation. Språket är nyckeln till frihet och inre frid. Att tala många språk gör att du kan vara den du är tillsammans med många. När mitt inre bubblar av glädje, brister bubblorna innan någon hinner se dem. När jag blir frustar av ilska faller saliven till den torra marken utan att fukta den ens. Jag kan inte flyga, kan inte ens gå eller krypa...jag blir ingenting, när orden stockar sig i halsen. Jag har inte orden! Det gör mig liten, obetydlig. Jag som har så mycket att säga! Träffar många här. Olika nationaliteter. De har bott här i många år, men påstår sig inte kunna ett ord spanska. Varför? Varför skryta med att inte ha lärt sig landets språk, när de utnyttjar landets förmåner, solen, havet, bergen, maten, vinet, värmen och vänligheten som strålar från landets människor. Jag vill kunna prata, dela min tacksamhet med de människor som låtit mig komma hit till deras land. Visst kan jag tycka att de kunde lära sig lite engelska, i alla fall de yngre och inte för min skull utan för sin egen. Bara för att friheten bor i orden. För när man kan ett språk, då kan tankarna flyga fritt. Då slipper man headbanga till rockmusiken... då kan man sjunga för full hals