Nu måste vi odla vår trädgård

sa Candide till Pangloss i slutet av sin livsresa. Ja nu måste vi göra vår sista resa och odla vår trädgård medan tid är, medan vi ännu orkar och medan vi ännu kan njuta. ”Men vad ska ni göra, när ni tröttnat på att sola och bada” ” Vi ska odla vår trädgård” borde jag ha svarat och menat att vi äntligen ska få tid att göra ingenting eller allt. Ännu har jag inte landat. Jag har inte slagit mig till ro. Har inte kommit mer än till planeringsstadiet. Kanske kommer jag aldrig att hinna skörda. Kanske kommer jag aldrig att hinna börja odla utan kommer ständigt att vara på resa. Kanske är jag som ”den vandrande juden” som ständigt ska vandra, ständigt ska söka och aldrig nå mitt mål. ”Men vad ska ni göra, när ni sett allt” Kommer vi någonsin att ha sett allt? Varje dag i hela mitt liv har jag sett något nytt. I sextiosex och ett halvt år har jag upplevt något nytt varenda dag. När tar upplevelserna slut? ”Vi ska odla vår trädgård”, borde jag ha svarat. Samma trädgård vi skulle ha odlat var än i världen vi befunnit oss. Vi vill bara se om den blommar vackrare i värmen, för om vi inte testat hade kanske allt förfrusit, vissnat eller torkat inom oss Jag ska bara.... innan Så har mitt liv varit. Jag har aldrig tillåtit mig att leva i nuet, måste städa, måste tvätta, måste handla, måste, måste, måste...innan jag kan göra det där jag egentligen vill. Vi skrattade när vi kom ihåg våra resor med barnen. Allt packades i bilen, allt var noggrannt förberedd och planerat. Praktiska piroger packade i praktiska påsar så att det bara var att äta i farten. Praktiska muggar för te, kaffe och choklad, bara att dricka i farten. Många timmar tog det att resa genom Sverige, allt var under kontroll men det värsta av allt var att jag, när allt var klart, barnen fastspända i bilen och hundarna insatta DÅ torkade jag golven...så att allt skulle vara rent när vi kom tillbaka efter några veckor. Ordning och reda, var sak på sin plats. Inte hann jag odla min trädgård. Jag krattade ju bara gångarna. ”Men vad ska ni göra, om ni tröttnar” ”Vi ska odla vår trädgård” borde jag ha sagt. Plantera tankeblommor. Jag odlade en trädgård. Trodde den var min. Jag planterade hundratals rosor. Trodde det var rätt. I tjugo år odlade vi och slet i vårt anletes svett. Vi klippte och rensade, planerade och planterade... En dag blev det oöverstigligt. Vi orkade inte längre sköta den trädgård vi trodde var vår. Vi tröttnade inte, vi blev uttröttade. ”Men vad ska ni göra av alla era saker” ”Vi måste odla vår trädgård”, borde jag ha sagt, ”den som växer inom oss.” Vi har rest så länge och upplevt så mycket. Alla våra erfarenheter och minnen ger näring åt plantorna att växa i värmen och ljuset av varandra. Vi förverkligade en dröm vi länge hade haft. Visst var det svårt att skiljas från saker som betytt mycket för mig. Jag stod med dem i handen, mindes vad jag fått avstå för att kunna köpa den. Inom mig sjöng en falskt klingande melodi ”Du kan ingenting ta med dig dit du går” Kanske var det en tröst. Vi skulle ju bara flytta, inte dö. Efteråt, när allt var bortskänkt eller sålt kändes det befriande. Vi äger inga prylar längre! Vi äger bara minnen! ”Men, vad ska ni göra om ni ångrar er” Hur kan man ångra livet? Vi drivs framåt av tiden, dag för dag, timme för timme. Vad lönar det att ångra? Då stänger jag grinden till min trädgård, tar flyget hem...var det nu är, om inte i min egen tanke. För den som odlar sin trädgård, har hittat sitt hem.