En Askungesaga

Det var en gång för länge sedan, i ett litet land långt uppe i norr, att det föddes en prins. Hans fader Konungen hade en gång varit hela landets Lillprins, efterlängtad som få, eftersom han hade fyra storasystrar och kungakronan kunde bara ärvas av en prins och den nyfödde lille prinsen hade också en storasyster och en mor som ansågs ha passerat bästföredatumet redan i 33-årsåldern. prinsen var en avbild av den stolte fadern och kallades som sig bör för Kronprins. Men redan efter några månader skulle marken rämna för den lille prinsen. Genom en komplott av rådmännen i landet, slets kronan från hans huvud och placerades i stället på storasysterns, till hans fader Konungens förfäran. Men eftersom det lilla landet hade avskaffat Konungens röst, hörde ingen hans protester och inte heller kunde det falla grodor ur hans mun. Den arma drottningen var det ingen som förstod eftersom hon led av en svår form av arkaism och hade aldrig lärt sig landets språk, men eftersom hon ändå hade fött konungabarn trots att hon var en flicka av folket och därtill dotter till en nazist log hon rart och vinkade från sin kungliga balkong. Så blev då den lille prinsen snuvad på kronan och hela kungariket, men glad ändå eftersom han då kunde ägna sig åt konstplagiering och bilkörning på statens bekostnad och som sin fader Konungen också åt ett rikt nöjesliv med både kaffeflickor och nattklubbsdrottningar och han fick dela ut fina priser på festivaler och slapp att hålla tal, vilket alla var så tacksamma över eftersom han ju inte hade talets gåva. Så en dag utlystes en bal på slottet. Prinsen hade redan lekt färdigt med både lera och bilar och Kungen och Drottningen ville vända blad och se sin son i hamn. Den vackraste av alla flickor skulle få gifta sig med prinsen, men eftersom halva kungariket redan hade givits bort till en prins från Ockelbo, kunde man bara erbjuda nålpengar till kläder, skor och hattar från de bästa modehusen, men det passade ju bra eftersom den flicka Prinsen föll för, hade uppträtt utan kläder och hade fått förtjäna sitt levebröd på sin välformade kropp. Om hon kunde tala visste ingen, men vad spelade det för roll för ingen i familjen kunde ändå skriva och läsa, men vifta med flaggor på olympiader kunde de alla, även i diktaturer, eftersom de var så opolitiska. Det lilla landet ställde till med bröllop en vacker sommardag och hela folket bänkade sig framför TV-apparaterna, till och med republikanerna, för alla ville ju se vilket diadem Prinsessan skulle bära... och översteprästen förkunnade att de var man och hustru och sen var det bara att gå hem och avla nya konungabarn...för är det något folket i det lilla landet i norr älskar, så är det små prinsar och prinsessor med konstiga namn... och måtte de nu leva lyckliga i alla sina dagar.