Jag blir så trött på olycka. Måste man ha ångest, röka paket efter paket med cigaretter och ha skurit armarna fulla av ärr för att få räknas. Är man ingen riktig människa om man inte vuxit upp i ett missbrukarhem, med våldet som närmaste granne. Måste man ha misslyckats med flera förhållanden, dricka för mycket, ha en taskig barndom och ett barn som dött av en överdos för att veta vad livet är. Varför ska man skämmas över att man har ordning i skåpen, pelargoner i fönstren och rent i hörnen, att barnen är välartade och utan diagnoser och att man har vovve, villa och volvo. Kan man inte vara intellektuell utan att vara bipolär. Kan man inte vara en konstnärssjäl utan att ha misslyckats i skolan. Kan man inte ha en själ utan att ha ångest. De flesta av mina barndomsvänner har varit gifta med samma make/maka hela livet. De flesta av mina vänner har en utbildning, en bostad och ett arbete. De flesta av mina bekanta är intelligenta, medelinkomsttagare med välartade barn och de är varken ytliga eller banala fast de har vackra hem och välklippta gräsmattor. Men, jag har haft både vänner och släktingar i samhällets så kallade bottenskikt, där livet inte varit lätt som en plätt, där döden varit enda utvägen...eller kanske inte. Olycka är inget mått på hur stor själen är. Inte heller är ångest ett mått på intelligens. Jag vill på intet vis förringa olycka, sjukdom eller ångest, men heller inte lycka, turen att få vara frisk och förmågan att se positivt på livet. Människor är i grunden lika, men förutsättningarna till livet är olika. Det gör oss inte mer eller mindre värda, inte mer eller mindre nyttiga. Jag har alltid befunnit mig i gränslandet, mellan de lyckligt och de olyckligt lottade och jag måste säga att det förakt jag mött från båda håll är obegripligt. Människor är människor, med fel och brister, med samma erfarenheter av sorg och smärta, lycka och glädje, oavsett om man har vuxit upp i slott eller koja Att förlora ett barn gör lika ont vare sig man sover i sidenlakan eller i en smutsig sovsäck. Cancer väljer inte fattiga framför rika. Inför döden står vi lika nakna, små och rädda. Avundsjuka är en kletig, grönsvart massa ,som förtär dig inifrån. Vem har rätt att gotta sig i sin olycka? Vem ska vi skylla på? Har vi inte alla ett ansvar att ta vara på våra liv på bästa sätt, men också att hjälpa dem som av någon anledning inte kan...