Tung i gumpen och lätt på foten

Efter drygt 30 år med norwichterrier har jag blivit bekväm. Dessa små terriers behöver inga långa promenader, särskilt inte när det regnar, blåser eller är något v annat väder man kan skylla på. Man kan absolut gå långt och länge i behagligt tempo längs stranden eller på de vackra hedarna på Österlen när vädret är vackert, då skuttar de och tycker att livet leker, men när vintern ylar utanför ytterdörren, vägrar de att gå ut, kopplar på återvinningssystemet och kryper upp i soffan runt sin matte. Därför har jag blivit en aning tung i gumpen och tycker att det är lite tråkigt att gå på promenad. Ja, jag skäms att säga det, men så är det. Vi flyttar till Gran Canaria när vi blir pensionärer, sa vi och så börjar vi promenera. God idé, men eftersom jag känner mig själv insåg jag att jag skulle hitta massor av anledningar att inte ta en promenad, om jag inte var tvungen, så jag beställde en Bedlingtonterrier. ”Du är inte klok” sa alla våra vänner. ”Ska ni ta hunden med er till Kanarieöarna” ”Ja, för då måste vi gå ut och gå”, svarade jag och såg misstron lysa i deras ögon. I god tid före flytten kom bedlingtonvalpen. Det var uträknat. Hon skulle bli uppfostrad av de gamla norwichdamerna för de visste precis hur man ska uppföra sig och berättade det gärna för andra, mer ohyfsade hundar. Trodde jag ja. En bedlington låter sig inte uppfostras. En bedling provoceras av uppfostran och får fnatt. Norwichtanterna gav upp, lyfte bara lite på överläppen och visade de gulnande tänderna när valpen kom för nära. Det behövs inte mer för att få en bedlington att springa i åttor runt, runt i trädgården i sådär en kvart, för de är väldigt lätta på foten. Bedlingtonterriern hade precis kommit i tonåren när vi stoppade in henne i en bur och satte henne på ett flygplan. Hon flyttade med oss till Maspalomas medan de mycket gamla norwichdamerna flyttade till de snälla jaktmarkerna. Nya tider väntade. Morgonpromenad före frukost och 500 meter i poolen var mitt mål. Det började bra och november var varm. Vi började i stor stil och mina specialbeställda Nike Air skulle skydda mina knän och fötter mot det hårda underlaget, för att gå längs havet funkade inte. Hundar, inte ens en välskött bedlington med vidhängande bajspåse får promenera på stranden i Maspalomas, däremot är de välkomna på varenda restaurang. Det visade sig att Nike Air inte dämpade tillräckligt. Jag stannade i sängen medan maken tog promenaden och när vinterkylan smällde till i december var det inte läge att simma i poolen heller. Jag försökte visserligen, men när det tog tre timmar att bli varm igen var jag tvungen att sluta. Nya föresatser....Vi flyttade till hus med gräsmatta. Värmen kom tillbaka och morgonpromenaderna har jag återupptagit liksom simturerna. Dessutom har vi beställt en ny bedlingtonterriervalp, som ska hämtas i Sverige till sommaren. För se, är man tung i gumpen är man inte lätt på foten och ger man sin bedlingtonterrier en kompis att springa med, behöver man inte heller vara så lekfull. Det gäller att räkna ut det för sig...