Födslovåndor

Sommaren har kommit. Grönskan och blomningen är överdådig. Kanske den snörika vintern har fått naturen att ta för sig. Det är så vackert att det nästan är ofattbart. Jag tycker nästan att det är fler fåglar än vanligt också. Koltrasten sjunger och vi har både duvungar och skatungar som retar gallfeber på hundarna. Klumpigt landar de i körsbärsträdet utanför köksaltanen. Där står hundarna och spanar och så kommer fåglarna och drumlar ned bland grenverket. Tilda sätter skallet i halsen av indignation och Ofelia tror att hon kan ta dem om hon kastar sig mot staketet. Nedanför står påfågeln och rasslar med fjädrarna och den imponerande stjärten som han spänner upp för attskrämma inkräktarna. Men de talar inte riktigt samma språk, de nordiska bonnafåglarna och den persiska aristokraten. De är till och med så fräcka att de stjäl hans mat medan han är fullt upptagen med sitt skådespelande.

Katten tittar också på. Han tar det lugnt. Duvunge mättar bra. Bara att ta för sig. Rätt vad det är begår någon ett misstag och då kommer en sylvass tass, blixtsnabbt och krokar. Där sitter den. Stackarn. Men föräldrarna är fullt upptagna med nästa kull och kommer inte till undsättning. Svinnet är stort. Duvungar, skatungar och sparvungar finns i överflöd. Inte undra på att kattmaten räcker länge så här i sommartid.

Noras mage har sjunkit. Inte är det många valpar, men två är det nog, som vanligt. Namnen är klara, men skrockfull som jag är, håller jag dem hemliga ännu så länge. Hennes tidigare valpar heter Nelly och Nelson; Newton och Nancy, så ni kan ju gissa att det finns ett givet mönster.

Hon åt middag och har inte börjat gräva ännu, så några dagar är det kvar. Jag har förberett allting. Hjälpväninna kommer. Vi har förlöst många valpar tillsammans och kompletterar varandra väl. Det är tryggt. Noras valpar kommer alltid fel, bak och fram och upp och ner. Måste alltid vrida, gråta och dra. Aldrig mer!!! Det har jag sagt varje gång. Nu är det inte många dagar kvar till det händer igen. Livets mirakel! När den lilla valpen skriker och fyller sina lungor, då gråter vi av lycka. En död valp begråter vi också.

Jag såg ett nyfött föl, häromdagen, på svajiga ben med navelsträngen hängande . För en månad sedan såg jag ett lamm födas i Haväng, en kall och blåsig dag. Jag får en klump i halsen. Det är vackert. Livet.