Ett rus...

Adrenalinet gör att man kan vara vaken länge. Så är det när man är kär. Man behöver varken sömn eller mat. Ett sug i magen som inte är hunger. Ett rus som inte är orsakat av droger.

Hormoner, entzymer…vad vet en latinare utan naturvetenskaplig bakgrund. Jag vet bara hur det känns. Att vara kär och att föda barn och att få valpar… kanske inte riktigt samma sak men ändå reagerar kroppen nästan lika.

Full har jag aldrig varit, bara lite salongsberusad. Droger har jag aldrig tagit, inte ens rökt hasch ja faktiskt inte ens nikotin… men att vara rusig är en känsla jag känner igen ändå.

Att bli berörd, att känna glädje, värme eller lycka, liksom sorg, försätter en i ett overklighetstillstånd. En utanförkroppenupplevelse. Det är en härlig känsla. Även sorg kan vara härlig. Det är något man inte behöver kontrollera, inte ta ansvar för.

Avslappning. Att spänningarna släpper. Det är över. Ingenting mer kan jag göra. Jag är fri!

Just så, känns det. Ansvarsfrihet. Ansvarslöshet.

Lycka och sorg… så lika!

Jag har inte upplevt så mycket i mitt liv. Inte krig, inte svält, inte någon större dramatik, men ändå har jag upplevt både sorg och lycka. Jag har mina referenser. Jag har upplevt lyckan att föda tre barn men också sorgen att mista ett ofullgånget.

Jag har inte upplevt några större äventyr… en fegis har jag varit… men ändå har jag väl upplevt saker som varit stora för mig.

I min lilla värld, känns det bra när lugnet stillar själen. När veckans orosmoln skingrats och vardagen kommer åter. Just nu känns det tryggt och skönt att valparna i lådan diar glupskt och att mamman slickar dem precis som hon ska.

Allt är precis som det ska vara och det ger mig ett glädjerus…