Nu var det förstås inte sex veckor. Det var förstås felberäknat och på den tiden fanns inte ultraljud som kunde mäta barnet, bara hjärtljuden, men barnmorskan använde fortfarande helst den äggkoppsliknande tratten som hon tryckte in på ena sidan av min mage, la örat till och sa, "det tickar fint".
Noras mage går i vågor. Valparna slår kullerbyttor dr inne, men ut vill de tydligen inte. Idag är det faktiskt the D-day, men inget verkar hända. Redan för tre dygn sedan var vi beredda. Cissi kom för att vara mig behjälplig, med fyra hundar, pick och pack. Så klart skulle det vara över under söndagen, Nationaldagen. 6/6. Samma datum som min förstfödda skulle komma, men föddes inte förrän den 15 juli.
Nu kommer förstås valparna att födas idag eller i morgon. Några sex veckor är det inte tal om, men väntan är lika rastlös. Inget kan vi företa oss. Igår tittade vi på TV hela dagen. Regnet öste ned. Det blev både en gammal Hasse Ekmanfilm och ett program om ättlingar till OscarII. Lätt meningslöst.
På kvällen började hon småhässja. Vi installerade oss med myskläder i dubbelsängen i valprummet. Timmarna gick. Vi gled allt längre ned bland kuddarna, drog täckena över oss och släckte lamporna. Nora låg mellan oss. Efter ett tag sov hon djupt och det gjorde även vi.
Förvånade vaknade vi klockan sju. Nora hoppade käckt ur sängen och vi gick ut med alla hundar i trädgården. Nora sprang lika glatt som de andra. Vad tusan?
Nu ligger hon här på lammskinnet bredvid mig. Visst tittar hon anklagande på mig, och visst är det mitt fel, men…
Kom igen nu valpar… Det är sommar… Världen väntar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar