Midsommarnatten var magisk. Så full av förväntningar. Ljus och trolsk. Det var som om det skulle hända något nytt som skulle förändra mitt liv.

Det var lite svårt att veta…skulle jag plocka sju eller nio. Jag fick aldrig något riktigt svar. Stolpade ut i midsommarnatten i beteshagen och letade. Smörblomma, hundkäx, baldersbrå, rödklöver, mjölkört, timotej, maskros, blåklocka och en liten viol. Myggen åt friskt av mitt blod men det var inget att be för. Här skulle drömmas…

Dansa skulle man också. Jag dansade i midsommarnatten. Ibland så länge att natten var slut och det inte fanns tid till drömmar.

Jag satt på berg och såg solen vända. I mitt rike i norr fanns ingen natt, bara en röd sol som blinkade en sekund.

Jag satt i båtar på fjärden, låg på vita sandstränder, vandrade längs fjällsidor och väntade på livet. Det nya livet som skulle infinna sig efter midsommarnatten. Prinsen som skulle komma på sin vita springare, slita upp mig från tristessen och sätta mig framför sig, sporra hästen och spränga fram mot slottet i fjärran.

Aldrig såg jag min tillkommande i drömmen.

Men en midsommar kom han som skulle dela mitt liv. Han kom i sin bil och vi vandrade på klapperstensfältet och slogs mot myggen i midsommarnatten.

Jag kände inte igen prinsen…inte kunde det vara han…

Trettiosju midsommarnätter senare har jag slutat att undra vilka blommor jag ska lägga under kudden. Bredvid mig snarkar min riddare…trött, mätt och lätt berusad… av sommarnatten.