Ett stilla duggregn, men det finns inget dåligt väder om man har rätt kläder…
Vi klättrade över trappan som leder in i hagen. Alldeles stilla, inte en ko så långt ögat nådde. Hundarna sprang lyckliga runt oss. Lärkorna drillade för fullt, en glada kretsade över skogen och marken var täckt av allehanda örter. Det doftade av backtimjan, gräs och hav.
Småpratande gick vi över kullarna. Det ävar så vackert och rofyllt. Berta lullade på i sin takt bakom oss, Nora vaggade med sin tjocka mage några meter framför och de tre andra, Tilda, Lisa och Ofelia sprang rundbanor i lyckorus. Alla älskar friheten.
Plötsligt rusade Ofelia och Lisa framåt, de hörde inte våra visslingar. Rakt söderut, över kullarna, full fart. Några minuter senare kom de i riktning mot oss, med två hästar efter sig i full galopp och strax efter kom en hel hjord vita jättekor i raskt trav.
Vi var mitt i…långt till alla staket. Ojdå!
Berta tog det lugnt, hon hetsar sällan upp sig och hästar har hon sett förut.
Men de här kom snabbt. Faktiskt mycket snabbt. Stora var de också. Hovskägget flaxade runt benen på dem.
Vi hann faktiskt genom grindarna precis innan de kom ikapp oss. Hundarna insåg att de var stora. Mycket större än när de sprang över kullarna mot dem.
Vet inte vilka som var gladast att komma till bilen, vi eller hundarna… men hästarna och korna stod länge vid grinden och tittade efter oss. Kanske var det veckans händelse… de såg i alla fall uppiggade ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar