Retur

Att man kan bli så förälskad. Jag är helt vettlöst förälskad i en liten rödhårig unge. Tårarna står mig upp i ögonen när jag tänker på att jag rest ifrån honom. Och ändå är jag inte viktigast i världen för honom. Men… jag får ett och annat ögonkast, ett leende och en lätt kram i förbifarten.

Han har varit så sjuk. Tre dagar med fyrtio graders feber. En liten slak figur som inte orkat någonting och idag när han äntligen var frisk skulle jag resa från honom.

Moster skulle komma eftersom mamma och pappa hade viktiga möten och dagis var stängt. Vi hade en mysig morgon. Han var full av energi. Vi drack te och åt smörgås och vi hjälptes åt att duka av och ställa undan. Vi bäddade sängar och läste bok. Till och med tänderna blev borstade, även om det idag blev med min tandborste.

Så kom moster. Oj, så spännande. Lite blyg var han förstås till en början. Ut. Vagnen. Oj, det blev bråttom.

Han visste var kläderna fanns och eftersom plåstret på knät inte fick döljas, blev det shorts. Sympatiplåster, eftersom jag hade ett plåster på mitt skavsår på hälen. Plåster är väldigt viktigt när man är snart två och väldigt duktig.

När man är snart två kan och vet man ALLT. Som till exempel att om man åker hiss ned till tunnelbanan så kommer tåget snart. Man vet faktiskt också skillnaden på taxibilar, ambulanser och lastbilar. Man hör också om det är en helikopter eller ett flygplan som surrar i luften.

Han var lycklig när vi kom till Centralen och såg det stora välvda taket med fönster. Full av tillit pladdrade han på, förklarade och berättade vad allt var och åt russin medan vi drack en snabb espresso.

Så var det dags att skiljas. Tusen slängpussar fick jag när vagnen rullade bort från mig. Jag fällde ned mina stora solglasögon så att tårarna inte skulle synas. Men nu rullar de nerför mina kinder igen.

Jag kan knappt leva utan honom, Sixten.