Hemligheten är början. Har man bara den första meningen så kommer resten av bara farten. Så var det idag. Första meningen fanns och sen kunde jag inte sluta. Nu är det ju ingen roman jag skriver… bara en novell då och då. Men principen är densamma. När inledningen finns är det bara att lyda.
Ibland försöker jag styra orden. Det fungerar inte. Orden styr mig. Tänk så mycket det finns där inne i mig, som jag inte ens är medveten om. Ett helt livs samlade intryck. Och trycker jag bara på rätt tangent rasslar det till och så blir det något. Ungefär som en enarmad bandit. När körsbären hamnar rätt, kommer poletterna.
Hemmet förfaller. Maken blir irriterad. Sonen är hungrig. Jag är inte kontaktbar.
Mmmm, säger jag men hör inte vad de säger. Måste avbryta…snabbt utför jag måstena och snabbt smiter jag tillbaka innan orden svämmar över. De bubblar över som en kastrull med mjölk. Ibland kan jag lämna min novell ett par dagar, för att hitta in direkt igen, men ibland måste allt ut på en gång. Så var det idag. Allt måste ut. Det skulle komma besök klockan 17, jag borde ha gjort en massa saker, men jag kunde inte sluta. Jag hann färdigt. Hittade slutet strax innan gästerna kom.
När jag är färdig, måste jag vänta ett tag innan jag läser. Sen läser jag många gånger. Rättar stavfel, ändrar ord. Redigeringen tar tid. Kräver dagar, veckor mellan läsningarna för att jag ska hitta felen, korrigera formuleringarna. Sen lämnar jag den. Orkar inte läsa igen. Ointressant. Måste gå vidare.
Just nu är jag inne i en kreativ period. Jag önskar att jag kunde sitta hela dagarna och bara skriva.
Tyvärr fungerar inte livet så…i alla fall inte mitt liv. Och det kanske är tur. För nu är det högtidsstunder…när jag kan skriva ostörd…för vem vill äta ostron varje dag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar