Healing

Tankarna vilar medan jag kämpar bland buskarna. Sekatören går varm. Det sticks och kliar överallt och ibland fastnar håret i rosentaggarna. Här måste röjas! Men var kommer all fläder ifrån? För att inte tala om nässlorna. De sticker genom hanskarnas översida. De har hunnit bli en meter höga.

Vem uppfann åkgräsklipparen? Så idiotiskt! Så länge jag gick runt med handklipparen kom jag in mellan och under alla buskar. När sonen sveper fram på sin lilla traktor lämnas all undervegetation att fritt frodas. Och jag har låtit tiden gå…i tron att jag var överflödig. Pyttsan…

Systematiskt klipper jag grenar som hänger ned, gamla avbrutna grenar och kortar in de grenar som hamnar i ansiktet när man passerar. Det blir massor…och ändå är jag bara i det bortersta hörnet av trädgården, vägen till torkvindan och hundarnas lilla paradis.

Sonen kommer…hitkommenderad.

Motvilligt släpar han taggiga grenar, brännässlor och annat ogräs till den stora högen som ska eldas. Hämtar min lilla gräsklippare och startar den åt mig.

Jag klipper i mitt anletes svett. Jag är lite arg och det gör mig effektiv. Så fint det blir!

Rosornas knoppar framträder och snart ska drottningrosen, Madame Issac Pérrière brista ut med sina enorma, ceriseröda blommor och sprida sin fantastiska doft. Den absolut starkaste rosdoft som någon ros har.

Den har många svällande knoppar.

Jag minns ett år, när jag dagen före midsommarafton konstaterade att hon nog skulle blomma dagen därpå. Minst hundra knoppar i startgroparna. När vi kom ut på morgonen fanns INTE EN ENDA knopp kvar. Alla var borta, inte en enda låg på marken. Rådjuren hade ätit upp varenda en!

Visst kom det några nya knoppar…men inga så stora och inte i samma överdåd.

Jag klipper ivrigt. Bort med kirskål, lakritsrot och kvanne. Bort med nässlor, nejlikrot och maskros. Det tar lite tid men snart är det rent och snyggt.

Svettig och nöjd tittar jag mig omkring. Tänk…för femton år sedan fanns inte en buske och nu måste jag röja. I femton år har vi handlat, grävt och gödslat. Nu är här en djungel. Vi ser inte genom buskridån. Rödblommande kastanj, Blodhägg och Lönn har vi satt. Liguster, syren, kornell, forsythia, rosenribs bildar bakgrundshäck och framför står rosorna, mina skötebarn. Flera är ovanliga…specialbeställda. Och de blommar. De doftar och de gör mig lycklig. De är mina…jag har kämpat för var och en av dem. Nu betalar de tillbaka. Allt arbete vi lagt ned. Det är värt varenda spadtag, varenda blodig reva, taggarna i fingrarna och varenda svettdroppe.

Och dessutom…arbetet med trädgården… får tankarna att vila.

Det är healing på riktigt tänker jag, när jag ligger i det svalkande vattnet.

Själen är lugn, kroppen är trött och magen skriker efter mat…Det är en härlig känsla av frid.