Att göra rätt för sig...

Sixten var på djurparken med Mormor och Morfar. Han sprang fritt omkring och tittade på alla djur, hoppade på stenar och åkte rutschkana. Det var spännande. Vi gick i flera timmar och Sixten var ordentligt trött i benen innan vi kom till caféet. Köttbullsmackor och te var härligt.

I shopen, på vägen ut, fanns en massa saker att köpa, förstås. Sixten nöp och klämde på kängurur, apor och kaniner, men så fick han syn på en monsterbil.

Vad hade den nu för anknytning till den trevliga lilla familjedjurparken!?! Absolut ingenting.

Om jag nu inte varit Mormor, hade jag blivit desperat och tvingat barnet att avstå från denna hett eftertraktade, men gräsliga pryl.

Men nu är jag Mormor…utan krav på förstånd.

Sixten fick en hundralapp och med bilen i ena handen och hundralappen i andra, gick han med bestämda steg fram till den sjuttonårige farbrorn i kassan.

Stolt lämnade han sedeln och betalade sin bil. Jag vet inte vilket som var viktigast, betalningen eller bilen, för hela dagen berättade han att han betalat sin bil. Ja, faktiskt även dagen därpå.

Vi köper saker till våra barn, sätter kortet i läsaren och knappar in koden. Barnen får grejorna utan att reflektera vad det betyder att köpa och betala.

Lyckan i den lilla tvååringens ansikte, när han betalade sin bil, var äkta.

En sådan duktig kille…nu vet han att man inte kan ta en leksak som man gärna vill ha…man ska också betala för den.