Kastanjen blommar för fullt, äppelträden har just börjat och rapsfälten står knallgula och doftande. Det är ingen hejd på blomningen. Men det är ingen värme i luften. Får kanske ta in basilikan som står i uterummet. Det kan ännu vara kallt på nätterna. Basilikan tål inte kallare än + 10°, nästan som jag.
Visst kyler havet på våren, men på hösten håller det kvar sommaren. Jag är uppvuxen vid havet…även om vissa inte tycker att Bottenviken är ett hav värt namnet. Under flera år bodde vi i Mellansverige. I Karlstad, ett par år och senare i tio år i Hallsberg. Karlstad hade ju Vänern förstås. Det var vackert i Karlstad…men jag lärde mig aldrig väderstrecken. Det var fel på något sätt… Västsverige…
Hallsberg var trivsamt. Nära till Vättern som har de vackraste vyerna som finns. Jag trivdes i Hallsberg…öppna landskap… närkesslätten…gullvivor i gräsmattan… jo det var trivsamt…men så hyrde vi sommarhus på Österlen…. Redan i Kristianstad kände jag havsdoften, när vi kom i bilen. Doften av havet … och jag kände att längtan efter havet var större än jag någonsin förstått.
Vi flyttade till havet. Visserligen har vi några kilometer till havet från huset där vi bor, men jag kan nå det när jag vill och doften finns när havsbrisen kommer… Jag kan inte leva utan havet. Det har jag förstått. Varje dag måste jag se havet. Ena dagen är det svart… nästa blått, grått, gnistrande, doftande. Havet är aldrig likadant… det skiftar ständigt färg och form.
Här i Skåne är horisontlinjen obruten. När jag står på stranden vid Mossby, möts himmel och hav. Långt där borta finns Världen… och evigheten. Havets brus i mina öron, havsluften i mina lungor… finns något skönare i livet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar