En dator och ett glas vin i ensamheten...

Datorn och ett glas vin…det är min lott. Ganska trevligt ibland, men ensamheten kan bli tjatig också. Mamma accepterade aldrig sin ensamhet när hon blev änka efter 64 års äktenskap. Hon kände sig inte trygg. Som hemmafru under hela sitt vuxna liv, förutom under krigsåren då hon arbetade ideellt på LV7 i Luleå, hade hon visserligen ett eget dagliv, men pappa var alltid hemma på kvällar och nätter. Mamma tyckte inte om tystnaden. På dagarna sjöng hon. Hela hennes familj sjöng. Och skrattade. Mina galna mostrar och mamma…de skrattade och kramades och sjöng. Mina morbröder skrattade också och skålade….de visor de sjöng tålde inte dagsljus, men det förstod vi nog inte, vi kusiner….Men som för att mildra deras mörksens sånger, sjöng mostrarna Blott en dag….och andra halvreligiösa sånger. Sen åkte vi till havet…alltså, Luleå ligger vid havet men vi åkte och badade…långt ut i skärgården. Då sjöng vi kusiner. Vi sjöng Samboronbon en liten stad förutan gaata... och Käre John, skriver jag ännu en gåång…det passade ju bra eftersom pappa hette John…. vi sjöng alla tänkbara slagdängor blandat med Havsörnsvalsen och I en sal på lasarettet... Vad vi skrattade.

I denna stora bullriga familj fanns aldrig tystnad och ensamhet. Inte undra på att mamma kände att livet var slut när det blev tyst. Fyra år led hon av ensamheten på kvällarna. Ibland ringde hon.."Kan jag inte få låna flickorna några dagar", jo visst. För mig var det avkoppling att lämna dem hos mamma. Och de proppades fulla med sockerkaka, kanelbullar med glasyr och plättar med blåbärssylt. " Inget socker" var det sista jag sa innan jag stängde ytterdörren.

" Aldrig", sa mamma och hällde ytterligare en sked strösocker i teet.

Trots att jag inte ogillar ensamheten är mina vänner viktiga. Jag har ett stort behov av vänner och jag har ett stort kontaktnät. Vänner kan man aldrig få för många och sina vänner måste man vårda ömt…Min man och mina barn finns ju där förstås, men det är viktigt att man har ett personligt kontaktnät förutom familjen. Mamma hade sina systrar och sin barndomsväninna, som faktiskt överlevde mamma med något år. Väldigt många flickor lämnar sina väninnor när de blir förälskade. Väldigt många flickor överger sina egna liv när de blir förälskade. De går upp i kärleken… Om nu inte kärleken håller i 64 år….då kan man stå där med sin ensamhet. Man måste ha ett eget liv utöver livet med man och barn. I livet finns det plats för alla. Precis som kärleken är oändlig är även vänskapen oändlig.

Och så har man tankarna. Och drömmarna.

Så skönt det är med datorn och ett glas vin…när mörkret faller på.