Jag njuter av livet när det är varmt och ljust. Under mina första tjugo år i Norrbotten överlevde jag vintrarna nätt och jämnt. Ljuset under sommarhalvåret laddade mina batterier. Inte förrän åren i Skåne har jag förstått hur jag gick in i mig själv i oktober, som om själen gick i ide, för att komma ut igen i februari - mars när ljuset och fågelsången kom igen. Jag minns en februaridag när jag gick längs Lulsundsgatan, som var kantad av stora björkar och talgoxen sjöng sitt tsi-tsi-tu, tsi-tsi-tu… nu för tiden har den mer bråttom och sjunger bara tsi-tu, tsi-tu…och min kropp fylldes av jublande lycka.

Ännu idag är talgoxens sång ett löfte om den annalkande våren även om göken är den verkliga höjdaren.

Här i Skåne är hösten lång. Havet håller kvar sommaren ända in i oktober och i november, då firar vi ju i dagarna tre, så då har jag inte riktigt tid att deppa ihop. Varje år blir jag lika överraskad av första advent. Men… gräsmattorna är ju ännu gröna och rosorna blommar ju… inte kan det redan vara jul…

Jag brukar gilla de skånska vintrarna för de varar bara i högst tre veckor.

I år kom vintern tidigt och varade länge. Tre långa månader och en lång och kall vår följde på det. Känslan av mina norrbottensvintrar, då hoppet om nytt liv nästan var ute, kom tillbaka.

Men nu är sommaren här. Solen letar sig in så tidigt genom sovrumsfönstret. Jag är pigg redan vid femtiden. Ute med hundarna halv sex…. dofterna och fågelsången försätter mig i ett glädjerus.

Jag har inga rullgardiner bara flortunna vita gardiner överallt. Vem vill stänga ute ljuset?

En sann norrbottning har aldrig persienner, rullgardiner eller mörkläggningsgardiner. Halva året kan man sova… men när ljuset kommer…då ska man leva… fullt ut.

Tidigt uppe… sent i säng… det är lycka!