Oftast är det inte något problem. Jag har alltid något på gång och tycker att det är rätt bra att inte behöva ha tider att passa, hänsyn att ta, men så plötsligt känns det trist. Särskilt på helger eller när vädret inte inbjuder till utevistelse.
Ofta faller ansvaret på mig då det gäller mat inför storhelger eller bjudningar, inköp av presenter och julklappar och ibland strejkar jag… Till ingen nytta förstås.
Jag tycker om att rå min tid. Jag tycker om att kunna göra som jag vill utan att rådgöra först. Jag är självständig och fri.
Samtidigt älskar jag att vara hemma. Jag tycker om "lugna hemmakvällar". Tycker om att laga god mat och mysa.
När barnen bodde hemma fanns alltid något att göra. Om inte annat så packade jag in dem i bilen och åkte på utflykt eller till stan för shopping, restaurangbesök eller konstutställning.
Att göra sådana saker ensam är inte särskilt kul. Man behöver någon att uppleva med.
Visserligen bor sonen hemma, men han har tålmodigt följt med till både Lousiana, Kulturen och de flesta restauranger i Malmö och nu sätter han ned foten…inte med morsan…Nej!
Jag skriver ju. Ofta och mycket. Men just nu är huvudet tomt. Några uppslag har inte visat sig sedan försommaren. Jag måste fylla på upplevelserna. Jag behöver input. I alla fall behöver jag inspiration, men det är väl samma sak. Jag oroar mig inte. Snart nog kommer tankarna, orden. Kanske beror hjärntorkan på att jag ännu inte stängt för hösten. Sommaren finns ännu kvar. Sommaren och lättjan. Hjärnan har semester. Bäst jag låter den vara.
När jag lägger mig på kvällen brukar det börja. Jag får uppslag och ibland måste jag gå upp, hämta datorn och skriva ned meningarna så att jag inte glömmer dem… men just nu somnar jag innan jag börjat tänka. Fast…igår …om jag inte minns fel.
Idag kändes ensamheten mycket ensam. Fem kvällar på varandra utan sällskap blir lite långrandigt. Trots Facebook.
Men…jag vet inte om jag vill byta…tänk att inte ha en enda kväll för mig själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar