Jag brukar sitta ute till långt in på natten, njuta av fladdermössens insektsjakt, kaprifolens doft och det stilla porlandet av mitt lilla vattenspel i det gamla plåtbadkaret.
Det har varit kyligt i mer än en vecka nu och ännu är det augusti.
För femton år sedan flyttade jag hit. Det var högsommarvärme och jag cyklade runt för att lära känna omgivningarna. Flickorna och jag hyrde en liten suterränglägenhet i Ystad. Det var varmt långt in i oktober.
Hörde på radion att 2010 är det varmaste året sedan man började mäta. I många länder har värmeböljan slagit alla rekord, till och med i Finland. Översvämningar har drabbat mellaneuropa och platser vi besökte föra året har till många delar underminerats av vattenmassorna.
Den eviga isen i Nordpolen börjar smälta. Åskväder, stormar, vulkanutbrott.
Det är inte så att jag inte har respekt för den förändring som mänskligheten orsakar världen och visst måste något göras. Men jag undrar varför just Sverige måste vara kallast när övriga världen har värme. Jag har ingen lust att sitta inomhus och frysa om fötterna redan nu. Jag vägrar att dra på mig långbyxor och ylletröja.
Gräsmattan har tagit sig efter torkan och är mjuk och smaragdgrön, rosorna börjar blomma igen och fruktträdens grenar släpar i marken, tyngda av frukt. Runt buddlejorna vimlar det av fjärilar och höstanemonerna blommar för fullt. Men termometern visar inte mer än 13°.
Jag vill gå barfota i gräset, i tunna kläder och njuta av överflödet. Garibaldi står på altanen och undrar var vi är.
Och här sitter jag och huttrar med en filt om knäna….Ur led är tiden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar