Igår skrev jag flera timmar. Orden kom och jag glömde tid och rum. Jag läste och förändrade, förbättrade. Klockan ett på natten var jag nöjd. Hjärtat bankade. Jag hade delat av min själ.
Hur var det nu…hur skulle jag göra för att spar i rätt program. Klickade på spara. Fick frågan "vill du ersätta redan befintlig fil" Ja, det ville jag väl…eller….Klickade. Stängde och öppnade igen, för att kolla….Kvällens arbete var borta. Kvar var början, det jag skrivit förra gången, innan ändringar, innan fortsättningen och innan mitt effektfulla slut om de svarta slöjorna som lyfter mot himlen som stora fåglar….. Bara borta! Jag ylade!
Det kändes som när jag under en valpning kämpar för att få en svag valp att överleva, men den dör….det kändes som om jag förlorat alla mina ord. Gråtande och skrikande väckte jag sonen. Han kom upp, ilsket fräsande, men han kom. Tyvärr kunde han inget göra. Jag hade raderat allt i min okunnighet. Jag skyller på tekniken, i min okunnighet.
Innan jag vaknade i morse hade sonen installerat ett nytt ordbehandlingsprogram. Idiotsäkert sa han. Min älskade son.
Nu har jag suttit i flera timmar och försökt att återskapa mina ord. Förvånat ser jag på klockan. Jag har suttit i sex timmar! Skaparkraft!
Nu är det sparat. Min hjärna är tom. Jag vet inte om det är samma ord, men nu är jag färdig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar