När jag var liten fanns det lejon under sängen så fort mamma var utanför dörren. Vips, fanns de där och jag låg på mammas och pappas säng och vågade inte ens sticka ned tårna, men så fort mamma klev in igen var lejonen borta. I samma rum, kunde jag sitta, med dörren stängd bakom linneskåpet i timmar och bara tänka. Det fanns en slags väv med fransar på väggen och dessa fransar flätade jag samtidigt som jag var i min fantasivärld. Då fanns inga lejon…för jag hörde mamma sjunga i köket.
När jag var småbarnsmamma längtade jag efter att få en stund för mig själv. De ytterst få stunderna var dyrbara. Jag försökte att vårda dem som ädelstenar, men oftast försvann de utan att jag hunnit med.
Jag är en ensamvarg…men jag är ju också en social person med massor av vänner, stor familj och jag har kontakt med många varje vecka. Jag kan sitta i timmar i telefonen, jag mailar, skypar och chattar. Hur går det ihop med att jag älskar att sitta ensam med en kopp te?
Mamma blev ensam när pappa dog. Hon hade svårt att klara av den ensamheten. Hon ringde ofta, ville att flickorna skulle sova hos henne. Hon kände sig ensam och otrygg -lonely. Samtidigt som jag lämnade barnen hos mamma fick jag min efterlängtade ensamhet- alone.
Idag får jag ofta rå min tid. Oftast njuter jag av att ha hela dagen för mig själv men ibland tycker jag att det är trist. Trist att äta ensam fredagsmiddag, lördagsmiddag och söndagsfrukost. Trist att se på TV själv utan att ha någon att kommentera saker med. Trist att gå på bio ensam. Men så är maken hemma flera dagar i sträck!! I början är det härligt. Vi lagar mat, går långpromenader, städar eller arbetar i trädgården. Vi har kul.
Efter några dagar kommer jag på mig själv när jag tänker…….ska han då aldrig åka och jobba…….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar