Jag är ju en glad, positiv och optimistisk person. Mer som Puh än som min Ior till make. Eller kanska Kanin…lililite ängslig….
I det sociala livet har vi olika roller. Vi är den vi förväntas vara.
Jag har ofta hört att jag verkar vara så lugn. Helt oförstående från början, undrade jag hur man kunde tolka min person som lugn. Jag som blir uppstressad av den minsta motgång.
Min främsta egenskap är, har jag alltid själv påstått, att jag är glad. Varifrån kommer då mina svarta berättelser?
Vad säger mina vänner?
Mina man säger att jag är gräslig! Men ändå gav han sig inte…flyttade 100 mil för att bo i min etta med kokskåp!
Mina barn….de är väl inte riktigt opartiska.
Mina vänner säger inte vem jag är…men jag har vänner från alla perioder i mitt liv. Min äldsta vän från 5-års ålder. Vänner från skoltiden och vänner från ungdomen. Alltså är jag också en vän, värd att kallas vän. Jag får nya vänner. Jag har lätt att få vänner. Därför har jag aldrig varit rädd att bryta upp, flytta, börja ett nytt liv.
Mina vänner finns där…var jag än bor. Och mina vänner är viktiga för mig.
En gång för länge sedan, i min lärarroll, träffade jag en klok elev. Jag har förstås träffat många kloka elever, men just den här eleven sa till mig att man har spelar olika roller. En roll spelar man tillsammans med kompisarna. En annan inför läraren. En tredje inför föräldrarna och ytterligare en för mormor. Genialt! Precis så är det.
Åskådaren/mottagaren tolkar rollen. Man blir den man förväntas vara. Man spelar den roll som åskådaren vill se.
Men när är man då sig själv?
Jag säger aldrig……därför att man är alla roller man spelar….innerst inne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar