Vattniga fundror

När jag simmar tänker jag så bra. Jag räknar simtag och längder, kollar duvor och papegojor. Jag ser om det är disigt över bergen och jag hör hur människorna i husen runt omkring vaknar. Ett barn gråter, en hund skäller och en ambulans tjuter i fjärran. Ibland flyger en helikopter ner mot havet och ibland kommer motordrivna skärmflygare som ilskna getingar över området och stör min ro, men oftast är det bara det rytmiska plasket av mina simtag som hörs. Jag kan inte crawla. Jag är egentligen ingen effektiv simmare, men jag simmar mitt stilla bröstsim med hakan under ytan, tycker inte om att blöta i håret. Jag vet inte om det är motion, jag simmar sakta, men jag njuter av att vara ensam med mina tankar, omsluten av vattnet. Den svarta katten kommer ibland, men inte idag. Den slinker förbi. Ibland dricker den av vattnet trots att det är klorerat. Mig ignorerar den. Ibland överraskar jag den och då vänder den sina gula ögon åt mitt håll ett ögonblick, men sen går den vidare. Den litar inte på människorna. Inte ens på mig. Duvorna dricker också av poolvattnet. De har vant sig vid mig och flyger inte iväg när jag närmar mig kanten, de flyttar sig bara lite. De kanariska duvorna är så vackra. De är mindre än de svenska och när de flyger är de vackert ljusblå, men när de sitter vid poolkanten är de nästan rosa med ett sammetsband runt halsen. Papegojorna kommer i flockar. De är gröna med långa stjärtar och de har bråttom mellan palmerna. Tjattrar som spanjorer hela tiden. Jag skulle vilja hitta en unge och göra den till min. Jag vill så gärna ha en papegoja, men de lever så länge och jag måste ta mitt ansvar. Själv har jag knappt 20 år kvar att leva. Jag kommer med lite tur att överleva Zara och Mira, men knappast en papegoja och inte heller en katt. Jag kan inte skaffa djur som överlever mig. Det är så svårt att förklara döden för ett djur. Våra förra hundar mötte döden många gånger. Vi brukade lägga de döda på gräset för att de levande skulle förstå och vi lät tikarna ha sina döda valpar kvar en stund. De tar ett snabbt farväl, sen sörjer de inte mer. Djur lever i nuet. De accepterar livets gång mycket lättare än vi. Jag har förlorat många djur och några människor. Vist sörjer jag, men död är död och kommer aldrig åter. Jag saknar, men gläds istället åt mina glada minnen. Jag besöker inte gravar, jag bär den dödes minne inuti mig och behöver ingen plats och ingen grav att gå till. Min egen död har jag funderat över sedan jag var barn. Jag hade en dröm om att likt Isadora Duncan dö i farten, men har väl insett att det inte blir så tjusigt. Dock hoppas jag att slippa dö i förnedring utan få dö fort, fullt medveten. Sen ska min aska strös i havet. Den som vill minnas mig kan dricka ett glas vatten.