Svarta dagar och tjuriga kärringar

Jag var arg när jag vaknade. Jag är sur för att poolen inte öppnas förrän närmare tio, trots att det bara är jag som går dit och det vet dom som låser upp. Jag borde ha följt med på promenaden, men jag istället låg jag kvar i sängen. Lat sur och missnöjd. Mest över min oförmåga att ta mig i kragen och börja motionera. Jag vet ju att jag mår mycket bättre av det, att det bara tar en vecka att komma igång och att jag blir gladare och nöjdare av att röra på mig.......men jag orkar ju inte Jag tänker på tanterna när jag var barn. Inte gick dom på promenad, men dom gick till affären och handlade dagens middag, för dom hade inget kylskåp. Sen gick dom till varandra och drack eftermiddagskaffe, eller så gick dom på konditori, satt och rökte sin cigarett i långa svarta munstycken. Det gjorde i alla fall mamma och hennes systrar och väninnor. Jag var arg till klockan tre. "Det står ett glas vin till dig i köket", sa mannen som är van vid mina humörsvängningar. Han tar dem med ro, vilket nästan retar gallfeber på mig. Han fördriver tiden med en bok, medan mitt inre är en vulkan som sprutar glöd över honom och hans ickeimpulsivitet. Han är som ett släckningsskum medan min glöd försöker ta fart både här och där, som en skogsbrand som flammar upp flera år tillbaka. "Varför slutade vi gå på bio?" skrek jag. "Varför bjuder du inte mig på en konsert i Las Palmas?" fortsatte jag. Jag satte hälarna i golvet och smällde igen dörren till sovrummet. Dottern brukar kana mig Drama Queen...no comment Jag fick ett meddelande på mobilen. "Du är fantastisk" skrev en vän... Hur fan kan jag fortsätta vara arg, när någon tycker att jag är fantastisk. Jag läste lite på min Blogg RolyPolys rosor. " Va, har jag skrivit det. Fan, jag är ju rätt bra" " Du", sa jag till mannen" var sa du att mitt vinglas stod" och gav honom en puss på munnen. Då var klockan tre och nu är jag glad igen