Kravlösa dagar

Igår var jag kreativ och dagen innan var jag aktiv. Såna dagar mår jag bra och känner mig stark och full av energi. Idag sitter jag här overksam och ska försöka inse att jag förtjänar att ta det lugnt. Jag behöver ta det lugnt så att mitt högra knä, som efter flera år utan problem, plötsligt gav sig till känna igen. Här på Gran Canaria finns inga mjuka böljande kullar och grönskande hedar. Här finns bara asfalt eller steniga och svårtillgängliga berg. Men här finns värmen året om. Shorts-och-linneväder varje dag från första januari till sista december. Mina knän tycker inte om hårt underlag, men resten av mig tycker inte om att frysa. Jag har bra skor, med luftkuddar och uppbyggda för att ge stöd, men när jag går vrider jag mitt knä lite. Hade jag varit en häst skulle det kallas 'biljardera' och det ger förslitningsskador både på hästen och på mig. Jag går inte snett och mina tår pekar rakt fram, är inte plattfotad och har inga andra egenheter...men visst väger jag för mycket och så vrider jag på höger knä när jag går. Det gör att jag inte är aktiv idag.... Alltså är jag overksam. Lite rastlös blir jag i kroppen, men hjärnan blir desto mer aktiv. Jag får idéer. Vill göra en massa. Kanske tur att jag lever med en bromsklots. 'Nej', säger han. Han säger alltid nej först. Då måste jag tänka efter och utforma en strategi. Jag lägger fram argument och bevis för hur bra det kommer att bli. Min man är inte impulsiv, men motsatsen. Min pappa sa aldrig nej. Mina idéer föll alltid i god jord även om de var oövertänkta och dåliga. Kanske var pappa av åsikten att man lär sig av misstagen, men jag tror snarare att han inte ville begränsa mig, så som han hade blivit begränsad på grund av brist på både pengar och möjlighet. Han fick redan före skolåldern hjälpa till med familjens försörjning, eftersom hans far dog när pappa bara var två år gammal och dessutom hade en lillebror. Min farmor hade många barn. Några dog tidigt och pappas storasystrar blev pigor i granngårdarna, fram till den dag de gifte sig. Det var andra tider och jag var sladdis. Mamma och pappa hade bättre råd och därför ville de ge mig allt. Jag var nog väldigt bortskämd, men kan aldrig minnas att jag inte visade tacksamhet. "Du är solen i mitt liv", sa pappa varje dag. Om man är en sol, måste man också lysa och värma. Jag tror aldrig jag gjorde mina föräldrar besvikna. Inte en enda gång, men de ställde inte heller höga krav, inte högre än att jag kunde uppfylla dem i alla fall. När jag var 13 skaffade jag en hund. Min faster klagade. Jag skulle nog snart tröttna. Pappa gick genast till mitt försvar. 'Hon sköter hunden perfekt. Lärde den snabbt att bli rumsren och finare och lydigare hund finns inte. Jag får tigga och be för att få gå ut med den.' Faster Ida snörpte på munnen. Hon trodde honom inte, men jag bevisade för alla att jag minsann kunde sköta min hund. Han fick till och med följa med till skolan ibland. Jag får ständigt nya tankar, fixar nya projekt och planer. De stora kan jag inte genomföra själv, utan behöver mannens hjälp. Så var det med huset i Skåne. Jag planerade och ritade konstruktionerna, medan han utförde dem. Vi hade inte råd att leja bort något så vi lärde oss både att mura och snickra. Det roligaste var när vi skulle göra takkupor både i den gamla och den nya delen. Det var ett vågspel, men just när de var klara kom en storm som övergick till orkan som varade i tre dagar. Grannens nybyggda lada rasade, men våra takkupor satt fast förankrade och vi kände oss stolta och lyckliga. Det är väl så, att mina idéer inte bara gäller mig, de innebär arbete för min man och han har inga problem med rastlöshet. Han skulle lätt kunna tillbringa sin pension utan mina projekt..... men jag tröstar mig med att arbete håller honom ung och vigör. Kravlösa dagar gör mig kreativ ...och håller min man i form