Gamla Epidemien

Gamla Epidemien Vi bodde i ett stort hus med kakelugnar och vedspis med en vattenreservoar av koppar med en liten kran där man kunde tappa ut varmt vatten. Huset hade en gång varit epidemisjukhus och vi hade två sovrum och ett enormt kök, som var både kök och vardagsrum i ett. Runt spisen fanns två stora avställningsytor och när mamma lagade mat satt jag uppkrupen på ena sidan och lekte eller frågade om livets hemligheter. ” Mamma, var kommer bebisar ifrån” eller ”Varför kan fåglarna flyga” Längs ena kortväggen i köket fanns en skrubb, där dammsugaren och en massa andra saker förvarades. Mitt på väggen ett stort fönster och framför fönstret stod mammas symaskin. Jag brukade sitta under den och leka med tramplattan och veva på det stora hjulet, men först måste mamma lossa remmen som drev maskinen, så att inte symaskinsnålen gick av. Jag snurrade fort fort på hjulet och trampplattan vickade . ”Kläm dig inte” ropade mamma På andra sidan fönstret fanns ett stort skafferi. Det var kallt därinne, men ibland satt jag ändå där, för det doftade av kanelstång, smör och nybakat bröd, kaffe och te. Längs den andra kortväggen fanns en lång bänk. I ena hörnet en lång rostfri diskbänk med två hoar och sen en arbetsbänk och ett enormt fönster . Pappa brukade ligga uppe på bänken och vila en stund efter maten, när han kom hem på lunch. Nedanför bänken hade jag min hörna. En liten byrå med dockskåpet, ett blått bord och två små stolar, docksängen och en pall . Jag lekte medan pappa vilade och berättade sagor för mig. Antingen berättade han från när han var liten eller så var det spännande sagor ur fantasien. Medan vi åt lunch berättade han också ”Har du hört så besnippeligt”, började han, ”Idag så mötte jag en gön kissekatt, och vet du vad den gjorde...” fortsatte han. Varje dag gjorde den där ”göna kissekatten” olika tokiga saker och jag åt och skrattade mig genom måltiden. Jag älskade att vara ensam. I mammas och pappas sovrum fanns en radiogrammofon stor som ett åbäke. Den stod framför fönstret i rummet . I sovrummet fanns den stora sängen, pappas sekretär och ett linneskåp. På vintern eldades i kakelugnen hela dagen och jag brukade sitta på golvet bakom linneskåpet och lyssna på radion och fläta fransarna på ranan som hängde på väggen. Jag fick inte spela skivor på grammofonen själv, men det gjorde jag ibland ändå. ”Jag går över en stund till tant Berglund”, ropade mamma, ”vill du följa med?” Nej det ville jag inte, jag klarade mig själv. Men då var de plötsligt där. De sträckte ut sina klor efter mig. Lejonen lurade där under sängen och de stora klorna skymtade under överkastet som nästan nuddade golvet och dolde de lysande gula ögonen. Över sängen hängde tavlan med de två havsörnarna som slagit en hare. Haren var lite blodig men levde ännu, chanslös i örnarnas klor. Jag låg hopkrupen på sängen, höll armarna om benen så att lejonklorna inte skulle nå mig. Dörren öppnades och mamma var hemma igen och lejonen försvann i hålor under golvet. I andra delen av Gamla Epidemien låg Socialvårdsbyrån. Där luktade det nästan som på biblioteket och där jobbade tant Berg och en massa gråklädda herrar. Det kom och gick människor dit och ibland kom unga mammor med barnvagnar och jag fick stå vid vagnen och vagga bebisen medan mamman gjorde sitt besök. Jag älskade bebisar. Ibland fick jag hålla en bebis i mina armar. Känna de små mjuka armarna, de tjocka krumma benen och få dem att le sina tandlösa leenden. Sen vinkade jag adjö och lekte obekymrat vidare, men ibland kom mamma ut och gav den unga mamman en påse ” bara lite bröd och en burk med gårdagens köttsoppa” Ibland kom fulla farbröder. Två av dem var mammas styvbröder. De fick kaffe och ibland en sup och alltid en matpåse med sig, men också alltid stränga förmaningar. Runt omkring vårt hus stod gula tvåvåningshus med många små förstukvistar. Pensionärshem, hette det och där bodde äldre människor, oftast änkor, men även par eller ensamma män i små lägenheter. Varje ingång ledde till fyra små lägenheter. Där bodde de innan de blev skröpliga och orkeslösa och fick flytta till ålderdomshemmet. Mitt på gården fanns en trädgård med en syrenberså, några tallar där pappa satt upp fågelholkar och en gräsmatta där jag lekte. Tanterna satt i fönstren och tittade på mig medan jag lekte. Ibland ropade de på mig, bad mig komma upp och dricka saft. ”Jag har bakat kakor idag , Lillan, kom upp så får du smaka” Då gick jag in genom porten och upp för trappan. Knackade på, neg fint och fick komma in. Bara en kaka av varje sort, fast tanten trugade, fast sirapsstängerna var godare än de finska pinnarna, inte smula, inte smacka. Hallonsaft med långa sugrör som jag inte nådde upp till. Torka fingrarna på den blommiga servetten, ta i hand och tacka fint. ”Kom ska du få se” Sitta i sammetsfåtöljen och hålla i porslinsdockan med spetsklänning och korkskruvslockar, bläddra i bokmärkssamlingen eller se i fotoalbum med bilder av mannen som tjänstgjorde i flottan och aldrig var hemma, den lilla dottern som dog i spanskan och sonen som reste till Amerika. Några kakor i en servett, tacka och säga adjö. Många tanter hade ett snöre fastsatt i fönsterhaken. Skickade ner påsar med Kungen av Danmark, brända mandlar eller polkagriskarameller. Ibland fick jag bokmärken eller fina kort med söta katter. Ett litet porslinsfat med en hund och en liten kaffepanna av koppar. Några tanter hade hund. Tant Lindh hade en Tibetansk tempelhund som hette Ta Chi. Den fick jag gå ut med. Vilken lycka Änkefru Stråhle hade två ilskna dvärgspetsar, en svart och en brun. Jag kan ännu höra deras inskna skall. Ibland kom barnbarnen och hälsade på. Dem lekte jag med. Ann-Cathrin som sen blev tandsköterska, Lisbet som bodde i Västerås, Lena som blev min kompis och Lasse Enbom som jag utmanade på balansgång på staketet som fanns runt hela kvarteret. Jag balanserade varje dag på det, Lulsundsgatan, Backgatan, Malmgatan och så mellan Finnbaracken och Johnssons manufaktur. Ibland måste jag gå baklänges, ibland blunda. Hoppa på ett ben eller springa. Jag behärskade staketet, vinkade till bussens passagerare , men Lars insåg inte tjusningen med mitt staket. Han ville gå till Rulles kiosk och köpa kola iställer. Han blev tandläkare i vuxen ålder. Huset hade ett källartak utanför köksfönstret. Där blev det varmt tidigt om vårvintern och då flyttade jag ut mina dockor och lekte där. Nere i källaren förvarades mjölken, sillen och den gravade laxen, hjortronen och lingonsylten. Det luktade fukt och källare, men luckan var en lagom rutschkana och räcket var min ridhäst. I källaren fanns också mammas tvättstuga. Stora grytan där man kokade lakanen så de blev bländvita och stenkar där tvätten sköljdes. Där lutades också långan till julen och luten stack i både ögon och hals. Jag hade ingen lekstuga, men väl en vindstrappa. Ranglig och hög, men underbar. Där lekte jag medan tanterna höll ett öga på mig så att jag inte skulle ramla. Jag lagade de ljuvligaste rätter av maskros och groblad, bakade sandkakor och gröt av rönnbär och häggbär . Den stora gården var genväg för alla som gick från stan till Östermalm. Alla skolbarn, de som gick i läroverket , ja, alla. Några stannade och pratade med mig, några nöjde sig med att bara hälsa, men det gjorde att jag kände alla. Om vintrarna byggde jag snögrottor, ibland med gångar emellan och när det var norrsken kunde jag ligga i snödrivan och njuta av skådespelet så länge att pappa fick bära in mig och jag fick stoppa in mina djupfrysta fötter i vedspisens ugn så det sprätte och värkte i tårna . Mina tanter i de gula husen var nog inte så gamla. Kanske som jag är nu eller lite äldre. De hade flyttat till de små lägenheterna när deras män hade dött. Längs Backgatan stod det två längor och längs Malmgatan en med två ingångar och tvårumslägenheter. Sen fanns ett mycket långt hus mellan Lulsundsgaten och Malmgatan, hela kvarteret långt och bakom det huset fanns torkställningar där man hängde tvätten. I källaren fanns badrum och en gammal mangel, men även förråd som tillhörde de boende. Det var spännande att leka i källargången. Förbjudet förstås, men mycket spännande. I det långa huset bodde många gifta par. Farbröderna brukade sitta och röka pipa på balkongerna. Farbror Långström tyckte inte om barn. Honom fick man akta sig för. Han hade en brun cykel med en unikabox monterad på pakethållaren och en läderrem som höll locket på plats. Naturligtvis förvarade han något hemligt i den unikaboxen och det var en sport att kika i lådan. Det var med livet som insats jag smög fram till cykeln, lossade remmen och konstaterade att lådan var tom och ut kom gubben med käppen i högsta hugg innan jag hann stänga den och spänna remmen. Ambulansen tutade. Jag skyndade ut för att se vid vilken port den skulle stanna. Vem var sjuk? De bar ut någon. En gråblek mager hand vinkade till mig ”Ingen fara Lillan, jag kommer snart tillbaka, det är bara gallan” Men ibland var lakanet uppdraget över ansiktet. Någon hade dött i sömnen. En gång var det tant Lindh med det blågrå håret och tempelhunden. Då grät jag men hoppades att jag skulle få hunden av hennes dotter. Det fick jag inte. Då grät jag ännu mer. Döden var närvarande. Under åren vi bodde där dog många av mina vänner. Jag lärde mig hantera sorgen, men visst minns jag rösterna, ögonen och deras omtanke om mig. Vi hade stort utbyte av varandra fast jag bara var ett litet barn. Jag lärde mig att lyssna och att höra deras berättelser och de fann glädje i min lek och min fantasi. Livet var ett äventyr, men huset skulle rivas och när jag var nästan 10 år flyttade vi därifrån till ett helt annat äventyr, Fröknarna Lindgrens på Bensbyvägen och mitt revir utökades...