Parfymer i mitt liv

Citerar en FB-vän : "Kvinnor som bara har en handväska och en parfym behöver hjälp med sin utstrålning." När jag var 13 år upptäckte jag parfym. Både min och min bästis mamma hade 4711 som de skvätte på sig ibland. Kölnerwasser eller Eau de Cologne. Jag kan ännu förnimma doften. Finns den ännu? Efter skolan drällde vi på Tempo en stund. På kosmetikavdelningen fanns en bricka med olika spännande flaskor. Man fick testa om man log snällt åt damen bakom disken. L'Air du Temps, Chanel no5, Diorissimo....vackra flaskor med förtrollande dofter, rosor, viol, lavendel och liljekonvalj. Till julklapp det året fick jag en flaska Nonchalance, av Inger, min bästis och jag gav henne en flaska liljekonvaljedoft som passade till hennes blonda hår och blå ögon, för i Damernas Värld och Vecko Revyn kunde man läsa att blondiner slulle ha blomdoft och brunetter skulle bära kryddiga dofter. I flera år bar jag Nonchalance. Den doftade apelsin och jasmin med en varm, kryddig underton av vanilj. Doften finns inte längre, men den blev min under alla mina läroverksår. Jag flyttade till Stockholm och började läsa Konsthistoria. Kände mig vuxen och hade ju blivit kvinna. Diors Femme bar jag under en kort tid ända till det flyttade in en tjej i studentkorridoren, som gick på Konstfack och som hade en pojkvän från Fijiöarna. Jag beundrade henne. Hon bar Fiji och jag härmade henne. Fiji var förlängningen av Nonchalance; pommerans, jasmin, pachuli och vanilj. Dofter som senare alltid funnits i mitt potpouri Några år senare, med en avbruten kärleksaffär i bagaget måste jag förnya mig. Jag kastade mig ut i nöjeslivet och började odla min personliga stil. Blev medveten. Estée Lauders Youth Dew blev den doft jag bar i nästan tio år. En varm och kryddig doft av kanel, vanilj, pachuli och jasmin. Vi var oskiljaktiga, den doften var jag och jag var doften, ända fram till en ny era i mitt liv inleddes. Vi flyttade , jag blev föräldralös, jag var mamma och hade dessutom utbildat mig till gymnasielärare. Jag hittade en doft jag förtrollades av. Doiressense. Jag kunde inte få nog av den, fullkomligt dränkte mig i den och gick över gränsen i mitt parfymerande. En kollega var tvungen att göra mig uppmärksam om att jag överdrev, så jag dämpade mig och tog bara några droppar av den aromatiska parfymen. Jag älskar den ännu. Dior lade ned parfymen. Den fanns inte att få tag på längre. Jag blev rådvill, hittade inte rätt. Men så dök Hermes 24 Faubourg upp i mitt liv. Den doften innehöll alla komponenter från mina tidigare dofter plus några till. En doft för men kvinna mitt i livet. En doft jag kom att bära varje dag och natt i mer än 20 år. Fram till jag återigen flyttade. Bröt upp från Sverige, sålde mina ägodelar och började en helt ny era som en aning övermogen kvinna i solen. 24 Faubourg gjorde sig inte längre. Jag var inte längre en effektiv yrkeskvinna utan en åldrande kvinna vars personlighet visserligen fortfarande är tydlig, men som dämpats en aning, blivit lite mjukare och blekare och kanske mindre explosiv....jag behövde återigen förnya mig. Behövde lite mindre glöd och mer blommor om än med värmen i behåll. Idag bär jag Diors Coco Noir som visserligen innehåller alla 'mina' komponenter men saknar den där riktiga 'själen' Jag letar den doft, jag kan bära mina sista år...den optimala doften av mig som ska dröja sig kvar på jorden i evighet