Januariljus I min barndoms Luleå var vinternatten hård.   Stjärnorna gnistrade och glimmade och snön var vit och mjuk. På julbordet, med pepparkakshuset och tomten som körde sin ren och akja hade mamma strött borsyra på fönstervadden så att den gnistrade precis som den äkta snön.  Mamma hade också sått gräs på en bricka och på gräset ställde vi julkrubban.   Dagarna mellan Lucia och Nyårsafton var korta, kalla och svarta. Ingen hade slingor i träden och det var inte många som hade elektriska ljusstakar i fönstren.  Nej, det var endast stjärnhimlen som lyste vägen hem, och kanske ett och annat norrsken.  Fascinerad av ljuset som dansade över den mörkblå sammetshimlen och upprymd av doften och ljudet glömde jag bort den stränga kylan. Jag älskade att ligga i snön och fylla mina sinnen med naturens under.  I mitt minne är Nyårsdagen alltid solig.   Vid Norrbottenskusten går solen upp en kort stund även i december, men det är ytterst sällan man ser den annat än som ett grått ljus en timme mitt på dagen.   Det är som om det nya året öppnar dörren på glänt och släpper fram den gula solen och strålarna når in i människornas hjärtan.  Januari är för mig månaden för solens och ljusets återkomst och och med sol och ljus kommer hoppet.   Varje dag blev lite längre. Varje dag blev lättare att överleva. trots att det ofta var väldigt kallt och nästan omöjligt att vara utomhus en längre stund.   Snön knarrade under pjäxorna och vi barn hade halsdukarna knutna över mun och näsor för att inte dra in den iskalla luften direkt i lungorna.  Kläderna blev stela och pannluggen färgades vit av rimfrosten.  Det var som om luften var fylld av iskristaller och även om solen lyste så värmde den inte.  Skolan stängdes när det var kallare än -32, men det var inte ofta ändå.  Januari kändes som den längsta månaden på året, men ändå fylld av hopp.  Nej vintern var inte det stora problemet för mig... det var hösten  Januari kom med nya tankar, ljus och friskhet....Välkommen !